Jag ser Luuks intervjuer och funderar över den fasta programpunkten skämmigaste skivan. Det är något gripande med bilden av musiken som starkt identitetsskapande faktor. Samtidigt är det kanske så att rätt musik vid rätt tillfälle leder dig vidare. Inom pedagogiken diskuteras ibland critical moments – situationer när ideologin prövas och du visar vem du är.
Jag ser ett sådant tillfälle i mitt liv. Vår familj köper grammofon sent och jag handlar min första LP-skiva vid 14 års ålder. På Broddmans räcker min månadspeng till en (1) skiva så det gäller att välja rätt. Den kommer att spelas tills jag gillar den. Jag står inför ett vägval av oanad betydelse. Här stakas min musikaliska framtid ut.
I min högra hand håller jag en samlingsskiva med José Feliciano. Den blinde gitarristen med den gälla rösten som sjunger vemodiga ballader och lättsamma schlagers.
I min vänstra håller jag Led Zeppelins första skiva. Här finns möjligheten att göra ett val som förvandlar mig till tung kompromisslös rockälskare. Ingenting skulle vara mer rätt.
Jag kommer hem med José och mamma tycker att han sjunger trevligt. Några månader senare spelar jag banjo i en dixielandorkester. Hur kunde det bli så fel?
Detta hände i en tid vi inte använde ordet cred – nu vet jag vad det innebär. Den hårda vägen.
Kanske finns det ett öde i alla fall?
Utanför nordöstra Malmö ligger en f.d. flyktingförläggning som heter Mosippan. Idag används den som övergångsboende för människor som är svårplacerade på en överhettad bostadsmarknad. Många barn fastnar i en miljö som ingen vill kännas vid eller ta ansvar för. Nadja Yllners reportage är svårt att glömma. För oss som tror på myten om folkhemmet kan det vara nyttigt att påminna sig om hur lätt det är att hamna i kylan – och hur svagt socialtjänstlagens skydd är när det gäller barnen.
Tysta tankar 