Jag lyssnar för lite på musik – har en tendens att fastna framför TV:n och datorn. Därför är strykning av familjens kläder (vem uppfann linnetyg och hur blev det modernt?) ett tillfälle att bara lyssna. Jag vill gärna vara lite tuff och en aning rock´n roll. Vad lyssnar jag då på?
Den sorgliga sanningen är Paul Simon som på skivan Surprise gör den vackraste, värdigaste musik jag har hört. Han beskriver livet som distanserad intellektuell på östkusten med oro för skolmaten (outrageous) och kärleken till de adopterade barn på ett förödande sätt. Det svänger sanslöst (Steve Gadd!), klangerna är från yttre rymden (Brian Eno!), texterna är blixtrande politiska, ljuvt poetiska, skamlöst sentimentala och befriande intelligenta. Tilltalet är personligt och jag är lika hjälplöst förälskad i rösten som när jag hörde den första gången.
Jag får nog jobba på min image som hård och farlig på andra områden. Vi mesar måste hålla ihop.
