Detta är mitt djärvaste blogginlägg! I ett anfall av övermod tänker jag pröva läsarnas tålamod genom att diskutera behandlingen av sekundärkällor i nyantagna lärarstudenters texter.

Utgångspunkten är enkel: du ska inte referera till sådant du inte har läst! Risken är stor att du tolkar något som någon annan redan har tolkat. Den vetenskapliga trovärdigheten bygger på att du har tagit del av undersökningen och värderat resultatet.

För lärarstudenterna är det inte lika enkelt. De får i uppgift att diskutera ett ämne och ska i detta sammanhang referera till kursens litteratur. Tanken är att de ska tränas i att söka stöd för sina argument hos auktoriteter och etablerade teorier.

Det blir lätt fel. Antingen tror de på oss lärare när vi uppmanar dem att tänka själv och blir ofta väldigt personliga och tyckande. Alternativet är ett ängsligt och osammanhängande refererande som kanske visar att de har läst böckerna – men som samtidigt avslöjar brister i det självständiga tänkandet. Därför är jag lite försiktig i mina svar när studenterna frågar om “hur många referenser de måste ha”. Jag skulle vilja säga att det beror på uppgiftens karaktär och det egna tänkandets kvalitet.

Problemen uppstå när de i en bok hittat något klokt som någon annan återger. Psykologiboken är en sådan diskutabel källa. Den innehåller 40 sidor referenser som kanske är ett bevis på författarnas beläsenhet – men den är också ytterst svår att luta sig mot. Psykologi är en vetenskap som presenterar motstridiga teorier om människans utveckling med ett obekymrat leende. Författarna återger glatt olika skolors tankar och studenterna tror att allt är sant eftersom det står i boken – och dessutom belagt med utförliga referenser till amerikanska rapporter!

Dessutom är påståendena ofta slående banala och starka uttryck för etnocentrism. Men det kanske är smällar man får ta. Min uppgift som lärare är att försöka få studenterna att referera på ett korrekt sätt!

Därför skriver jag konstiga mail till studenterna och uppmanar dem att använda formuleringar som:

Enligt Tödde och Mödde (2003) menar Piff och Puff att det finns ett samband mellan barns uppväxtvillkor och skolprestationer…

Språkligt är det genant, innehållsligt är det högst riskabelt – men som inskolning i den akademiska världen är det nödvändigt. Kanske. Alternativet är att studenterna låtsas som om de själva har läst Piffs och Puffs avhandling. En kollega antyder att det ibland händer att forskare lägger in böcker de inte läst i referenslistor till avhandlingar!

Avgrunden öppnar sig och tanken svindlar. Vad ska jag nu tro på?