Jag är lite tagen av nyheten från Rödeby (svd  DN) där en fader har skjutit ihjäl och skadat ungdomar som trakasserat hans familj. Kanske anar jag att det finns en strimma av mig själv i den här mannen som tog till galet övervåld när han inte kunde skydda sitt hem och sina barn från angriparna.

Lika primitivt reagerade Tony Soprano när en annan gangster kommenterade dottern. Ett sanslöst övervåld och helt vidrigt brutalt och fel – men ändå möjligt att ta till sig. I en värld där allt rasar ligger våldet nära. Konsekvenserna finns inte. Allt är ett vibrerande nu.

Jag försöker förstå föräldraskapets svarta sidor. Du är beredd att försvara ditt barn till varje pris. Tanken på att samhället ska tillvarata dina intressen är långt borta. Det skrämmer mig – men samtidigt ser jag något moraliskt lockande i dessa handlingskraftiga män som på ett sydstatsmässigt sätt reser sig och skipar rättvisa. Jag vill bara inte möta dem själv. Jag vill inte möta mig själv i dem.