Jag är på väg till min ungdoms drömmars stad och det kommer att vara bloggfritt några dagar. Hemingway och Henry Miller drog en gång ner mig i parisromantiken och jag är ännu inte helt fri.
Att resa till en stad man varit i som ung är ett riskabelt projekt. Nostalgi är en stark kraft och jag vill inte gå runt och jämföra med hur det var då eller: – hur jag var då.
Ändå vill jag berätta om en magisk resa till Paris 1974. Vi var en tillfälligt ihopsatt jazzorkester som lastade den senapsgula folkvagnsbussen för det stora äventyret. Jag minns att vi köpte dansk salami och söt martini på färjan till Tyskland och att det är en kombination man blir väldigt törstig av. Och att toaletter är sällsynta på autobahn.
Vi var jazzens riddare och försökte leva på att spela på gatan. Idag är trumpetaren en ledande profil i folkmusik och har blivit något fint som kallas artist in residence. Saxofonisten blev först kapellmästare på Stockholms stadsteater och därefter avtalssekreterare i musikerförbundet, klarinettisten blev folkmusiker och kompositör – och gör fortfarande den mest känslostormande teatermusik jag vet, trummisen spelar fortfarande jazz och blev i egenskap av sjukhusclown utsedd till årets glädjespridare i Malmö, och banjoisten, jag själv, vad blev det av mig? Ibland spelar jag in barnskivor med någon sorts genusidé, men ser mig nog inte som musiker i någon djupare mening. För mig är musiker sådana som övar – det gör inte gärna jag.
Det var alltså vår i Paris och stämningen var spänd. Polisen hade fortfarande inte glömt studentupproren från 1968 och de var fast beslutna att slå ner varje form av orolighet i dess linda. Vi var dumma nog att spela i Quartier Latin och dessutom skapa en folksamling. En av de skräckinjagande polisbussarna stannade och packade in oss för transport till station där vi tillbringade nästan en (1) timme bakom galler. Världen hann inte ordna några stödgalor för oss, men vi kände att detta nog skulle bli en bra historia. Johnny Cash har sin mytologi – vi har Paris.
Eller för att citera Humphrey Bogart (eller var det Ingrid Bergman?) i Casablanca: ”We´ll always have Paris”
Forskning är en mäktig tanke. Att samla information, att konstruera hypoteser, att pröva dem, att skapa nya hypoteser – och pröva dem, och en dag hitta förklaringen som gör att du kan bota sjukdomen genom att ge rätt medicin! Det är ett oslagbart koncept och som berättelse är det helt enkelt underbart. Varje tisdag segrar den bistra och buttra doktor House i sin kamp mot sjukdomarna och han gör det genom att fördomsfritt pröva nya tankar.
Inom dramaturgi finns begreppet redundans som ungefär betyder förutsägbarhet. Vi anar hur filmen (och livet!!) ska sluta, men vi njuter av den lilla spänningen som finns i tvivlet. Kommer de att hitta ett botemedel även detta avsnitt? House är en modern hjälte; elak och hänsynslös – men den person du verkligen vill möta den dag du är sjuk. Sanning kostar – lögnen dödar.
Efter denna långa omväg vill jag försöka att konstruera samma romantiska syn på forskningen inom skolans område. Tänk dig serien där barn med läs- och skrivsvårigheter tas in för observation. De skarpa hjärnorna diskuterar olika åtgärdsförslag och och efter sex misslyckade experiment hittar de just den metod som fungerar på just detta barn.
Nästa dag går vi ut med de sensationella rönen i en vetenskapligt granskad tidning som landets alla lärare tar del av. En vecka senare har pedagogiken i västvärlden förändrats. Sanningen segrar och de dåliga pedagogerna drar sig skamset tillbaka.
När regeringen nu anslår pengar till forskarskolor för aktiva lärare – då kanske vi kan uppleva denna berättelse förverkligad på kommunal nivå. Varje dag.
Jag är ganska förtjust i mitt nya ocyniska jag… Hoppas det varar till nästa veckas avsnitt. Just nu vill jag inte tänka på farorna med att överföra en naturvetenskaplig kunskapssyn till humanistiska områden.
…beskriver i Tidningen Förskolan tankarna bakom lärarutbildningen i Malmö. När debatten idag är så hårt politiserad känns det tryggt att Göran finns och kan förklara vad vi håller på med.
– Lärare i olika delar av skolsystemet utsätts för olika typer av utmaningar, men de behöver ha lika stor innehållskompetens. Utifrån den tanken har vi byggt upp utbildningen.
Folkpartiets nu sjösatta idéer om att införa en ny lärarutbildning 2010, med ren förskollärar-, lågstadie- och mellanstadielärarutbildning, är en tillbakagång 20 till 30 år i tiden, anser han. En återgång till en skola som inte längre finns:
–Man söker lösningen på skolans frågor i gårdagens strukturer. Det är alldeles fel. Att totalt bygga om utbildningen igen är ett enormt slöseri med människors engagemang och kraft.
Varje omställning ställer till det i en verksamhet som har drabbats hårt av politisk klåfingrighet. Nu hotar regeringen att riva upp en reform som sjösattes 2001. De lärare som examinerades efter 2004 görs till syndabockar för skolans misslyckande. Det politiska spelet är deprimerande och demoraliserande.
Min begåvade granne Rebecka visar fotografier i min händige granne Max galleri. Det kan bli hur spännande som helst. Jag tror att utställningen kommer att ge en ny innebörd åt ordet ”trädgårdskonst”.
Då kanske man ska se om Closer som går på tisdag kväll… Risken är stor att det ljuva vemodet försvinner i reklampauserna. Jag tror att det är en bättre idé att hyra om filmen.
Det är ändå en av de filmerna som har gjort starkast intryck på mig de senaste åren. Någonting med kärleken som blind kraft och närhetens problematik fångas i filmen. Fyra personer som är insnärjda i sina lögner om sig själv och varandra. De gör varandra olyckliga men kan inte leva utan någon form av kärlek. En film utan hjältar men med fyra komplicerade karaktärer som gör motstånd. Till sist tycker jag om dem ändå – de förtjänar att bli lyckliga.
Sen är det naturligtvis musiken. Damien Rice gör någonting med mig som jag inte förstår och inte vill analysera. Jag tror att det kallas bitterljuvhet – men skulle också kunna liknas vid besatthet och självplågeri. Den obotliga romantiken som livshållning. Hur kan man undvika att romantisera självdestruktivitet när det blir så snyggt på film?
Ibland undrar jag vad som är meningen med skolan. Det har ofta funnits något uppfostrande som jag inte har kunnat sätta ord på, men som har berört mig illa. Vems värderingar är det jag förmedlar? Den där staten som i form av Skolverk producerar olika former av texter och råd – ibland känns det som att den lever ett eget liv…
Bo Rothstein ställer allt på sin spets i dagens Svd. Om demokrati är att folket väljer politiker som ger uppdrag åt tjänstemän – då är det viktigt att inte dessa tjänstemän får alltför omfattande egna agendor. Idag beskriver Rothstein förhållandet som bakvänt. Statliga verk har förvandlats till lobbyorganisationer som riktar sina ansträngningar mot att uppfostra politiker och därmed i sista hand folket.
Som ideologiska statsapparater kan man numera räkna en mängd myndigheter, till exempel Folkhälsoinstitutet, Ungdomsstyrelsen och Nationella sekretariatet för genusforskning. Till gruppen bör också räknas de många nya ombudsmännen, till exempel Homo (Ombudsmannen mot diskriminering på grund av sexuell läggning), BO (Barnombudsmannen), HO (Handikappsombudsmannen) och DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering.
Dessa är alla tämligen maktlösa när det gäller tillgång till effektiva lagar och regler för att motverka att enskilda individer diskrimineras. Däremot har de en omfattande produktion av ideologi och satsar stort på opinionsbildning.
Många av dessa myndighetschefer skriver till exempel debattartiklar där de gör sig till uttolkare av sina respektive gruppers intressen. Andra konkreta uttryck för detta är ett ymnigt utgivande av tidningar och tidskrifter.
Man knyter också ofta opinionsdrivande forskare, konsulter och PR-folk till sin verksamhet i olika projekt.
Jag tror han har kraftfulla poänger och känner mig delvis också skyldig. Skolan är kanske den mest effektiva av alla uppfostringsformer. Är jag som lärare fri att driva egna kampanjer (i bloggform) eller är jag uppbunden till den av Skolverket sanktionerade ideologiproduktionen?
När börjar demokratin? Bilden av den professionelle läraren som är en del av samhällsdebatten och aktivt påverkande skolans inriktning på lokal nivå har en mörk skugga av manipulation och maktmissbruk i statens namn. Alternativet är att lyda. Historien förskräcker.
och Åke Stolts krönikor går inte att läsa. För några veckor sedan skrev han ovanligt osammanhängande och okunnigt om ”bloggfenomenet”. Idag beklagar han sig över att bloggare tycker att han generaliserar och dessutom mailar honom. Av barmhärtighetsskäl har antagligen nätredaktionen undvikit att publicera dagens text.
Annars försöker Stolt koppla samman Orwells Big Brother, östaternas totalitära övervakningssystem och det faktum att många idag har mobiltelefoner med kameror. Om det finns någon poäng är den möjligen att det fanns kameror även i dessa miljöer. Guilt by association?
…kan se ut på olka sätt. Ofta beskrivs massinvandringen från olika delar av världen som ett stort bekymmer och främlingsfientligheten lurar runt hörnet. Med statistik går det att beskriva dessa grupper och någonstans bakom siffrorna kan vi kanske bekräfta vissa fördomar.
Nu tar sydsvenskans lysande krönikör Claes Fürstenberg ett nytt grepp på problemet och avslöjar var det verkliga hotet kommer ifrån (Småland) – eller om det är tvärtom. Betänk också att det i varje hot också bor möjligheter. Tror jag.
…vanliga människors möjlighet att skämta genom att sätta en rolig text till en lustig bild. Han är liksom för bra. Den milda obevekliga humorn har gjort att min hjärna går igång varje gång jag ser en bild med viss vemodig stämning. Men jag tvekar – kraven är övermäktiga.
Kolla detta oemotståndliga bildspel!Artikel DN
Jag är ändå lite sugen på att hitta en lämplig text till nedanstående bild. Så mitt försök att öka interaktiviteten på bloggen (och kanske plocka popularitetspoäng hos mina akademiska vänner) är frågan:
- Vad säger mannen?
(Extrapoäng till bloggläsare som känner igen honom)
Susans förslag:
Alone in library, Foucault sighs deeply:
‘Power-fucking-saturday night, again …
-why did I say that power was relational?’
Idag går det att på vissa lärosäten ta lärarexamen med kombinationer av olika åldersinriktningar. Det innebär att en del lärare kan arbeta i både förskola och grundskolans tidigare år. Regeringen tycks mena att detta innebär en försämring av kompetensen och svagare yrkesidentitet. Signalerna är tydliga och lärarutbildningsutredningen har fått direktiv att förstärka de olika profilerna – dvs dela upp utbildningarna.
Jag hör till dem som menar att de dubbla behörigheterna är en viktig väg för att höja förskolans kvalitet och status. Mina argument bygger på några enkla antaganden.
1) Det är möjligt att använda erfarenheter från den ena verksamheten i den andra. Kunskaper och färdigheter är delvis generaliserbara.
2) Det finns starkt gemensamma drag i uppdraget. Läroplanerna liknar varandra till förväxling och förblandning.
3) Jag har mött studenter med en från början tydlig grundskolläraridentitet som tillför förskolan massor av energi. De har dessutom ett förhållningssätt som förkroppsligar en syn på att båda verksamheterna är lika viktiga och utmanande. Det är en stark belöning för mig att se f.d. studenter som handledare utbilda nya studenter i denna nya tradition.
4) Om vi utbildar ”rena” förskollärare tror jag att snedrekryteringen av dessa studenter kommer att skapa andra problem. Hultkvist och Palme beskriver förhållandena utifrån perspektiven genus och klass i en läsvärd rapport.
Jag är bekymrad över att en romantisering av den gamla förskollärarrollen leder till lösningar som på ett katastrofalt sätt sänker yrkets status ytterligare. Många kommuner har lagt ner mycket arbete på att hitta mötesplatser skola-förskola och idag finns starka tendenser till en gemensam kunskapssyn.
Björklund och lärarutbildningsutredningen riskerar att inte bara spola ut barn och badankor med badvattnet. Jag är orolig för att de håller på att bära ut själva badkaret och riva upp vattenledningarna. Snart ger de sig på kaklet också…
Det var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)
Överklassens diskreta problem blev ömsint skildrade – komiken lågmäld och medkännande. Personerna sårbara och älskansvärda. Fyra avsnitt är alldeles för lite! Jag vill ha mer – mycket mer.
I Svd återges en forskningsrapport som avslöjar myten om att det är synd om mobbaren
– Mobbarna är psykiskt starka och omtyckta bland sina jämnåriga. Det stärker deras välmående, säger Juvonen.
Resultatet utmanar uppfattningen att mobbare innerst inne är osäkra och behöver hjälp och stöd.
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
Korståg och häxbränning kanske är att överdriva – men kraftfulla åtgärder i folkpartistisk förpackning kan vi antagligen snart se svepa fram över landet. Allt är bättre än den krypande känslan av vanmakt som förlamar en del skolor. Vi måste göra något – frågan är bara vad?
Är det någon mer än jag som tänker på Gösta Ekman som fängelsedirektör i Släpp fångarna loss – det är vår? Han ville gärna bestämma någonting och visa handlingskraft.
Han ville inte se att fängelset var en del av ett system som skapade problem. På samma sätt väljer skolan att se barnen som problembärare. Lösningen blir en metodfråga. Forskarna tycks ställa upp på regeringens grundsyn och erbjuder kataloger med evidensbaserade lösningsförslag.
Jag är barnsligt glad över att få vara med om att organisera en utbildning där blivande lärarna får möta Sidas verksamhet Zenit som finns i Malmö på Kommendanthuset och i Stockholm på Kulturhuset
För alla som är allergiska mot moraliserande propaganda om eländet i världen är det en befrielse att få informationen i en form som är lockande, lekfull och utmanande. Fantastiska guider arbetar under mottot:
- Engagera, inspirera, nyansera!
Spelet (som finns i digital version också) är en stark ingång till moraliska diskussioner och upplevelsen av att mina beslut får konsekvenser tror jag fastnar hos studenterna. Plötsligt är det lättare att se värdet i värdegrunden. Min cyniska sida har semester!
Jag är misstänksam mot konst. På Österlen tar jag omvägar runt allt som liknar gallerier, men hemma i Malmö känns det bättre. På min gata ligger Galleri Persson som alltid har sevärda utställning. Just nu visar Bertil Warnolf konst som vrider om huvudet på mig.
Bertil har alltid varit duktig (och ibland nästan för duktig) men nu finns det en balans mellan virtuositet, allvar och lekfullhet som gör det till en angelägen och spännande utställning. Handens lek med ögat – men också nåt oroande som stannar kvar.
Forskning är en mäktig tanke. Att samla information, att konstruera hypoteser, att pröva dem, att skapa nya hypoteser – och pröva dem, och en dag hitta förklaringen som gör att du kan bota sjukdomen genom att ge rätt medicin! Det är ett oslagbart koncept och som berättelse är det helt enkelt underbart. Varje tisdag segrar den bistra och buttra doktor House i sin kamp mot sjukdomarna och han gör det genom att fördomsfritt pröva nya tankar.
Det var något stillsamt gripande i TV-serien som gör att jag vill veta mer om personerna. Den deprimerade gynekologen, den ömhetstörstande frun, den bufflige företagaren med poetiska drömmar, hans sexuellt frustrerade fru, stackars Sture som dog ensam i garaget och hans magnikt arga fru (Mona Malm som alltid bara är knäckande bra)
Diskussionen har ofta pendlat mellan hämndlystnad och överdriven förståelse. Jag vet inte om sådan här forskning hjälper oss att förhindra kränkningar mot barn. Kanske är det nödvändigt att skala bort medkänslan och rikta fokus mot ondskan – så som den framträder i en tid när religionen delvis har spelat ut sin roll.
