När utredningen för jämställdhet i förskolan presenterade sitt delbetänkande skedde det under rubriken “Låt män slippa vara män”. Igår puffade Svd för att dagens avsnitt om genuspedagogik skulle ha samma rubrik. Jag är glatt överraskad – dagens artikel är ett under av intelligenta formuleringar och nyanserade påståenden. Etnologen Marie Nordberg diskuterar likhets- och särartsfeministiska positioner utan att falla för frestelsen att moralisera.

Men frågan kvarstår ändå: varifrån kommer tanken på att bygga en dikotomi mellan att vara man och pedagog. På något sätt förutsätts männen välja mellan dessa roller. Tanken på att det går att hämta kraft ur sin identitet är inte närvarande.

Jag prövar vilka andra positioner som hotar bilden av den goda pedagogen:

• Låt muslimerna slippa vara muslimer?
• Låt judarna slippa vara judar?
• Låt svarta slippa vara svarta?
• Låt bögar slippa vara bögar?
• Låt kortväxta slippa vara kortväxta?
• Låt rödhåriga slippa vara rödhåriga?
• Låt danskarna slippa vara danskar?
• Låt kvinnor slippa vara kvinnor?
• Låt män slippa vara män?

Vilka påståenden är meningsfulla och vilka är uppenbart kränkande?

Varje utsaga innebär enlig mig att den som yttrar sig har en föreställning om hur gruppen:

1. Uppfattar sig själv
2. Uppfattas av andra
3. Verkligen är

Jag tror inte att skillnaden mellan dessa tre tolkningar är uppenbar för Tomas Wetterberg och medlemmarna i den grupp som skrev betänkandet om Jämställdhet i förskolan.

Det är möjligt att se sig själv som en oproblematisk blandning av dessa aspekter:

1. Jag uppfattar mig själv som man i förskolan och menar att jag kan tillföra verksamheten viktiga kvaliteter utifrån dessa specifika erfarenheter och egenskaper
2. Jag uppfattas av andra som man och bekräftar bilden av att det finns generella skillnader mellan manliga och kvinnliga tolkningar av yrkesrollen
3. Jag är verkligen i fysisk och psykisk mening man och vill inte slippa det. Mansrollen är en integrerad del av min personlighet. Den anonyma androgyna asexuella pedagogrollen upplever jag som en ny förtryckande norm.

När jämställdhetskommitén trumpetar ut sitt glada stridsrop att män ska slippa vara män är det ett ytterligt suspekt budskap. Vad är det vi ska slippa? Vad är det vi inte får göra som skulle kunna uppfattas som så hotfullt att kommittén väljer detta som huvudpunkt för sina ansträngningar i jämställdhetsarbetet?

Bakom budskapet finns också en stark värdering: männen hotar centrala värden i svensk förskola och nu samlar sig etablissemanget för att slå tillbaka. Det likhetsfeministiska samhällsprojeket (att visa fram mjuka empatiska män) kanske är intressant på en privat nivå – men som pedagogiskt program tror jag att bäst-före-datum har passerat.

Det centrala kravet borde vara att slippa den typ av fördomsfullt bemötande som påståendet ger uttryck för. Jag avgör själv om jag är ett offer. Jag bestämmer själv vad det är jag vill slippa. Det borde vara rimligt. Även i en överhettad genuspedagogisk kampanj

Därför är det bra att dagens artikel inte släpper fram dessa ideologer utan låter män som hittat en egen hållning uttala sig. De verkar vara ganska oberörda av propagandan och har (kanske med hjälp av varandra) formulerat en personlig yrkesroll.

När jag var 25 år hade jag behövt budskapet: det är okej att bejaka traditionellt manliga egenskaper. Du behöver inte omdefiniera hela manligheten själv.

Idag kanske det är annorlunda.

Därför är jag glad att Svd-redaktionen släppte den korkade rubriken “Låt män slippa vara män”