Den äppelkindade serien om genuspedagogik rullar vidare och nu är det barnens tur att vittna om pedagogikens förträfflighet. Metoden att intervjua barn om deras uppväxt kan vara problematisk eftersom de enbart har tillgång till sina egna erfarenheter. Det blir liksom svårt med jämförelserna.

Men de verkar glada och nöjda. Kanske har jag varit orättvis som har kritiserat människosynen i pedagogiken. Till sist är nog den viktigaste framgångsfaktorn att barnen får möta pedagoger som brinner för vad de gör. Engagemang är liksom alltid bra.

Gränsen mellan pragmatism och cynism är hårfin.