Ibland blir det tydligt att lärarutbildningen bedriver ett underligt projekt – likt Magrittes konstnär försöker vi skapa något som bara finns inne i våra huvuden; den perfekte läraren.

Eller möjligtvis som en oändligt komplicerad konstruktion i kursplaner och examensordning där upphovsmännen önskar att alla goda egenskaper och förhållningssätt ska frambesvärjas ur ett stycke materia genom att kursmålen adderas till varandra.

Historiskt sätt snurrar motsättningen mellan form och materia i mitt huvud. Sven-Eric Liedman försöker reda ut frågan under 500 svårsmälta sidor i en bok Stenarna i själen (Svd) som jag inte riktigt vill släppa, men som ibland bjuder väl stort läsmotstånd.

I den första metaforen finns den blivande läraren som en inneboende idé i de studenter som jag möter under första terminen. Likt blomman finns i fröet och som den gode trädgårdsmästaren vattnar och beskär för att leda mot ett vackert resultat.

I den andra liknelsen är utgångspunkten en bräda som ska hyvlas, sågas, formas, filas, putsas o.s.v. tills den färdiga produkten är färdigställd efter den idé som bara fanns i hantverkarens huvud. Då är studenten ett objekt för de planer vi har och de metoder vi använder för att producera arbetskraft till framtidens skola.

Platon och Aristoteles brottades med dessa begrepp, och för mig är det inte bara filosofi utan själva kärnpunkten i hur vi ska förhålla oss till studenterna. Jag är inte säker på att vi kan hantera båda modellerna samtidigt. Hur ser studenterna på sig själv?

Dessutom lär det finnas andra sätt att beskriva hur människor utvecklas…

Andra bloggar om: Bedömning, Bologna, Högskola, Litteratur, Lärarutbildning, Normativitet, Personligt, Politik, Utbildning, Värdegrund