
I Bolognaprocessens följder är vi tvungna att lära oss nya ord och nya betydelser. En del är laddade med positiv energi men tömda på egentligt innehåll. Det värsta exemplet är “självständigt arbete”.
Tanken är att det är meningsfullt att dela in utbildningen i självständigt och osjälvständigt arbete. Jag tror att det självständiga spåret (som ska poängsättas och spridas ut under utbildningen) pekar mot undersökningar och examensarbetesskrivningar. Å andra sidan finns det osjälvständiga spåret som präglas av förutbestämda processer, högt lärarberoende och reproduktiv kunskapssyn. De två sidorna legitimerar varandra och i en dikotomiserad värld kan vi fortsätta att vårda myter om fri forskning och ämnesinriktad progression.
När studenterna kommer är det med blandade känslor jag presenterar kursens innehåll som 15 högskolepoäng osjälvständigt arbete. Jag har högre ambitioner än så.
Över hela verksamheten vilar en tjock smetig hinna av misstänksamhet som manifesteras i denna iver att föreskriva vad som ska hända och vad som ska utvecklas. Framtidens barn kommer att kontrolleras och testas tidigare och oftare. Under förevändningen “att ge stöd till de svaga” kommer alla barn att tvingas in i normalkurvornas tyranni.