I gränssnittet mellan forskning och journalistik

Forskare beskriver verkligheten med hög precision – men de är inte särskilt skickliga på att föra ut dessa bilder av hur det ser ut. Resultaten stannar ofta i avhandlingsform och livet går vidare.

I dagens Sydsvenska lyfter Fredrik Pålsson upp samma tema som behandlades under konferensen som Mångkontextuell barndomsgruppen anordnade. Anledningen är en antologi om modern barndom av Gunilla Halldén. (Länk till tidigare blogg) Och som genom ett trollslag finns plötsligt frågan om barndomens pedagogisering på allas läppar. Jag drömmer om att den kraften ska finnas i de vetenskapliga texterna oftare.

elephant-01.jpgJag känner igen beskrivningarna av den moderna barndomen från boken och lider med barn som utsätts för alla denna uppmärksamhet och dokumentation.

Min favorithistoria är fortfarande den om lille Sven som är på Zoo med sin klass och står blundande framför elefanterna. När fröken frågar varför säger han:

– Jag vet hur det blir när vi kommer till skolan – vi blir tvungna att rita det vi har sett!

På ett djupare plan måste vi börja fundera över var alla dessa planer för hur barn lär sig och utvecklas kommer ifrån. Den nervösa kunskapssynen som regeringen ger uttryck för kommer att få konsekvenser långt ner i åldrarna.

Lotsning och ledtrådssökning i Bologna

bologna.jpg

Pedagogik är en mystisk vetenskap. Det finns en ful och en fin sida. Ibland samtidigt.

Landets högskolor har arbetat hårt med att skriva nya kursplaner under året. De har anpassats till Bolognaöverenskommelsen och den viktigast förändringen är att fokus numera ligger på tydlighet när det gäller lärandemål och examinationsformer. Målen ska skrivas på ett sådant sätt att de verkligen går att mäta och examinationsformerna ska verkligen korrespondera med målen. Det går alltså inte att ha stickprovstentor i disciplinerande syfte. Inte heller får vi anordna obligatoriska moment som inte är knutna till examination.

Studenten kan alltså i den bästa av alla världar välja bort föreläsningar och litteraturseminarium och fokusera på den egna kunskapsresan. Det som tidigare kunde kallas obligatorisk litteratur är idag att betrakta som exempel på redskap för lärande. De starka studenterna kommer att kunna utnyttja denna konstruktion för att vinna frihet och kvalitet.

För de svaga studenterna är det mer problematiskt. De kanske har klarat sig i 12 år i skolan genom att använda strategin ledtrådssökning. Vad vill läraren att jag ska läsa? Hur ska jag tänka? Vilka frågor kommer på provet? Lönar det sig att vara aktiv under diskussionen? Räcker det med att le?

På andra sidan staketet finns lärare som tillämpar strategin lotsning. Tidig tydlig respons och kraftfulla belöningar ger goda resultat. Behaviorismen är effektiv men har vissa mindre önskvärda konsekvenser för den långsiktiga utvecklingen. Baksidan är studenter utvecklar ett starkt lärarberoende och det självständiga tänkandet riskerar att tyna bort. Undervisningen blir inte “högskolemässig” (vad nu det är…)

wan.jpgSå nu står vi här med ett försök att förena det onda (lotsningen och ledtrådssökningen) med det goda (självständigheten i fråga om undervisningsformer under Bologna). En gissning är att det kommer vara lockande att smygkontrollera och smyglotsa studenterna under utbildningen. Detta har inget stöd i kursplanerna och strider mot de långsiktiga målen i examensordningen.

Alternativet är att se svaga studenterna gå vilse i frihetens rike och hoppas att de lär sig studieteknik den hårda vägen. Utmaningen för oss pedagoger är att erbjuda stöd på ett sätt som inte upplevs som kontrollerande. Vacker tanke.

P.S. Bilden överst är från domen i Sienna – det ligger ganska nära Bologna. Min gissning är att pedagogiken hamnar ungefär där. Close enough.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , ,