Torbjörn Forslid presenterar en avhandling om den mjuke mannens uppgång och fall. ( titta noga på bilden tagen av Leif Å Andersson i Sydsvenskan – varför spelar ingen volleyboll naken nuförtiden?)

Vad var det som hände? Satte den tidiga mansrörelsen några varaktiga spår – eller var det en pinsam period som vi som bör skämmas över?

Jag var där och saknar fortfarande mina gula och röda snickarbyxor, min flanellskjorta från Engelbrektsboden, mina arbetarskor från Överskottsbolaget och min frisyr som var större än Angela Davies och Jimi Hendrix sammanlagda hårburr.

Jag saknar inte den ängsliga stämningen som delvis präglade umgänget. Vi hade liksom hört att känslor var viktigt, men det skulle helst vara fina känslor. Accepterandet från andra män och kvinnorörelsen var avgörande. Vilsna och bekräftelsesökande – eller manipulativa och sluga. Funkar detta på brudarna?
– Varför går de alltid hem med bilhandlartyperna?

Frigörelsen blev snabbt en tvångströja och självföraktet förlamade utvecklingen. “Den mjuke mannen” blev en förtryckande norm och varje försök att diskutera manlighet utifrån ett positivt perspektiv var hotfullt. Projektet var att visa den nye mannens känslighet.

Därför var dörren vidöppen för Guillou och kompani att under 90-talet förlöjliga dessa flagellanter. En rörelse som har till huvuduppgift att vara till lags blir snabbt underlig och i varje mening oattraktiv. Dessutom fanns det en dold tävling under ytan – vem var egentligen allra mjukast och känsligast?

Värre var kanske tabuiseringen av traditionell manlighet som associerades med förtryck. Under mina första tio år på förskola valde jag medvetet bort manliga aktiviteter eftersom jag inte ville förstärka bilden av stereotypa könsroller. Jag snickrade inte, spelade inte fotboll och lät helst bli att spela gitarr eftersom kvinnliga kolleger kanske skulle uppleva det som förtryckande att jag kunde fler ackord.

Verksamhetens kvalitet och barnens behov av intryck fick stå tillbaka för mitt privata projekt: den mjuke mannen.

En dag vaknade jag upp och undrade vad jag höll på med. För vems skull undvek jag det som jag tyckte var roligt och dessutom var ganska bra på.

Min strategi blev att försöka beskriva manliga positioner som grundade i personliga erfarenheter – men förhandlingsbara och helt möjliga att förändra. Pojkaktiga sångböcker var en provokation som slog hårt mot likhetsfeministisk dogmatism. Än idag finns det personer som tror att vi försökte “definiera manligheten” – en absurd uppgift!

Men jag är fortfarande intresserad av att förändra bilden av manlighet. Kanske är den mjuke mannen – liksom Lotta Svärd

“Värd att skratta åt, men hedras mer ändå”

I Svd beskrivs den nye mannen som en fåfäng varelse utlämnad åt skönhetsindustrin. Utmärkt artikel – och en helt annan syn på manlighetens problematik.

Kanske skulle alla visdoms fader (Runeberg) beskrivit dessa ytliga varelser med orden:
“Hjärtat var gott men huvudet klent”

Samtidigt kanske mina tankar om dessa ideal säger mer om mig än om den nya mannen. Folk som bryr sig så mycket om kläder och utseende … nej det var inte hit vi ville!

(tänkte jag stöddigt tills jag hittade bilden från en indisk skönhetssalong och mitt livs första ansiktsbehandling)

Andra bloggar om: Förskola, Genus, jämställdhet, Personligt, Politik, mjukisman