Trädkrameri – festivalyra

Det är omöjligt att inte tycka om Malmöfestivalen. För 25 år sedan åkte den ökände betongsossen Nils Yngvesson till Kiel och förfördes av en nordtysk hamnfest. Han bestämde att Malmöborna behövde muntras upp (ja, det var valår) och drog igång festivalen under våldsamt motstånd från borgarna. Jag minns att min far blev tråkad av sina arbetskamrater för att han hade varit på sossejippot. Nu är det en institution som varje år utvecklas till något ännu mer unikt och spännande. Drakbåtarna har tagit sitt sista paddeltag. Försäljarna dominerar inte längre. Malmöborna (med viss hjälp från kranskommunerna) har tagit tillbaka sin stad.

trad2.jpg

Jag tog en promenad genom parken och fastnade framför ett påklätt träd. Malmö stad har gett ut ett praktverk om träd i Malmö som jag fick i födelsedagspresent av vänner som känner till min passion för träd. Av någon anledning tycker jag att det är viktigt att kunna skilja mellan cykomorlön, naverlönn och skogslönn. Fråga mig inte varför.

Tingsek spelade på Mölleplatsen. Jag har missat honom (och hans fantastiska band) tidigare och blev djupt imponerad. En blandning av Prince, Stevie Wonder och … hmmmm … Måns Zelmerlöw!

cl2.jpg

Från Mölleplatsen är det ett stenkast till Linnéplatsen och dansbandsscenen. Där uppträdde (????) ett gäng countrylinedansare. Jag älskar att dansa, men måste nog arbeta mig igenom en hel del av min elitism innan jag ger mig in i det gänget. Min kärlek till folket har sina gränser.
lampa.jpg

På Lördagsplanen är det medelklasstryggare. Här värmer vi oss runt kulturens lampa. Smyger in i filmtältet eller vilar i en av de dekorerade sängar som Drömmarnas hus har ställt ut under träden.

Efter två timmar är jag nöjd och går hem. Det är en av höjdpunkterna.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Det räcker nu – lögnerna om Finland avslöjade!

ribb.jpgKampanjen mot svensk flumskola har bedrivits utifrån en beskrivning av Finland som ett auktoritärt mönsterland. Åsa Linderborg visar i Aftonbladet att orsakerna till Finlands framgångar är de motsatta! Äntligen.

En dag kommer forskarna att anta utmaningen från Folkpartiets propagandamaskin. I senaste numret av Skolvärlden (konstigt nog ingen länk till artikel – men read online sidan 32) diskuterar Gunilla Svingby och Anders Jönsson betygens kontraproduktivitet. Än finns det hopp.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,

Onomatopoetisk utsvävning

Det är ingen ordning i naturen. Många djur vill vara på fel ställe. Och nu talar jag inte om mördarsniglar (som tycks frammana de mest primitiva instinkter hos trädgårdsälskaren) utan om husdjur som tycks leva efter mottot “Gräset är alltid grönare ovanför grannens septitank” (eller på andra sidan elstängslet)

I år har regnet gjort att maten finns i överflöd och det är bara de allra mest rymningsbenägna svarta fåren som har frestat lyckan på andra sidan staketet. Ägaren skyller på dåliga gener. Så får man säga om djur.

far.jpg

Å andra sidan har denna obändliga frihetslängtan inspirerat mig till konkretistisk ljudhärmande poesi – onomatopoesi.

far2.jpg

Korna kommer i kornet
Fåren går i rågen
Geten stretar i vetet
Haren hoppar i havren

Har du fler förslag? Bara det är någon form av allitteration eller inrim?

Sädesstråna susar i sommar

Bloggaren har inte tappat greppet – bara lite… Jag lider av fläckvis kärlek till naturen och har ett anfall av vantrivsel i civilisationen.

mf.png

Kanske är en vandring genom Malmöfestivalen inte det bästa botemedlet, men det luktar gott från matstånden och vi bor mellan tre stora utescener.

Det slumpmässiga lärandet – “Vad varje svensk bör veta”


b1.jpg Vad varje svensk bör veta – så heter en bok som jag hittade bland de sista resterna av bokrean på Willys. Det är en underbart pretentiös titel. Obekymrad om problematiseringar kring nationalism och kunskapssyn erbjuder boken en komplett (nåja?) uppsättning fakta som ger en sorts mental inträdesbiljett till svenskheten. Om jag hade varit invandrare hade jag antagligen köpt boken och memorerat rad för rad. Aha – detta är kunskaper som gör mig delaktig i den stora gemenskapen!

På 480 sidor redovisas det som populärt kallas allmänbildning sorterat alfabetiskt under rubriker. En härlig blandning av stort och smått som gör mig alldeles varm av igenkännande. Fragment från skoltid och egna läsfrukter upphöjs till viktig kunskap inom dessa pärmar. Gepardy och Trivial pursuit möts i skön förening. Jag möter det som på modernt språk kallas en K-a-n-o-n. (Med stark betoning på den första vokalen).

I skolpolitiken (och i hemmen, skolorna och lärarutbildningen) har länge pågått en strid om innehållet. Vad är det barnen ska lära sig? Minst tre fraktioner kämpar om tolkningsföreträdet.

b2.jpgÅ ena sidan finns de som menar att det finns något som heter ”viktig kunskap” och att detta går att definiera utanför sitt sammanhang. Ett sätt att organisera kunskapen kallas då ämnen och definieras utifrån akademiska traditioner och tillmäts sitt värde i kursplaner och timfördelning. Ämnesföreträdare har ofta starka åsikter om vad som är kärnan och basen för kunskapsutvecklingen. Historieläraren vet i vilken ordning detta myller av människor och händelser ska presenteras. Kunskapen är hierarkiserad och statisk. Förändringar hotar bilden av kunskapernas absoluta värde. Ämnen är till sin natur reproduktiva och bygger på försök att avgränsa sig mot andra discipliner.

Många har försökt skapa meningsfulla uppdelningar mellan pedagogik, didaktik, metodik, psykologi, sociologi, socialpsykologi, filosofi, historia, etnologi, antropologi, kulturgeografi och alla andra Napoleonskapade monument över mänsklig fåfänga. Och då handlar det om att förstå villkor för människans utveckling.

Å andra sidan finns moderna pedagoger som menar sig ha genomskådat denna auktoritära kunskapssyn. De söker sig mot det personliga och betonar meningsfullheten utifrån den subjektiva upplevelsen. Pedagogen utgår från barnets frågor och den avgörande faktorn bakom lärandet är barnets engagemang och aktivitet. Tematiskt arbete och problembaserat lärande. Det finns en uppenbar risk att läraren går vilse i sin iver att försöka hitta denna ”meningsfullhet” och kravet kan vara förlamande om 25 barn har 25 helt olika tolkningar av vad som ska stå i centrum för skolarbetet. Den extrema individualiseringen skapar nya problem.

b3.jpgDen tredje fronten består av tydlighetsneurotikerna som tror att detaljstyrning och klassiska skolämnen är detsamma som kunskap. Om alla läser samma sak samtidigt – ja då blir det kanske rättvist i någon mening, men också fullständigt outhärdligt för de stackars barn och lärare som befinner sig i denna kunskapsfabrik. Det engelska exemplet avskräcker – inspektioner föder varken kvalitet eller arbetsglädje. Bara tristess och inställsamhet.

Som lärarutbildare ställs jag inför dilemmat att hantera denna konflikt. Om jag väljer ämneslinjen (eller ”substans” som Olle Holmberg brukade säga) riskerar jag att återskapa en skola präglad av traditionalism och skapade avgränsningar som hindrar barnens kunskapsarbete. Men alternativet meningsfullhet (eller ”villkor” elller ”förhållningssätt) kan få andra icke önskvärda följder. Vad vill vi att barnen ska lära sig? Finns det något mer än sociala kompetenser och relationer?

Nu kommer min poäng – och den kan tyckas djärv. Min lösning på konflikten mellan ämnesfanatiker och meningsfullhetsromantiker är något som jag vill kalla ”det slumpmässiga lärandet”. Att utgå ifrån nyfikenhet och försöka hitta lusten i att tränga in i något. Det alltså själva lärandet som är nyckeln. Njutningen att upptäcka världens mystiska mångtydighet – triumfen när motståndet vittrar ner. Att känna förståelsens svalkande hetta. (Ok – jag ska lugna ner mig…)

Jag tror att mitt engagemang delvis bygger på något som kanske är en ganska manlig egenskap: Jag kan intressera mig för vad som helst! Och när jag väl har gått in i ämnet finns det inga gränser för hur mycket energi jag kan uppbåda.

b4.jpgUnder min uppväxt har jag varit expert på fjärilar, flaggor, mynt, bilmärken, indianer,svampar, rymden, fotbollsbilder, flaggor o.s.v. Som vuxen har jag ägnat ett omotiverat stort intresse åt gitarrer, plektrum, strängar, förstärkare, datorer, kameror, motorsågar – ja vid en snabb inspektion tycks mitt liv ha bestått av en uppsättning manier.

Jag ser något mycket vackert i detta samlande – en längtan efter att bemästra det som inte går att kontrollera. Försöka skapa lite ordning i tillvarons kaos. Då erbjuder en bok som Vad varje svensk bör veta en liten gnutta tröst. Dessutom finns det utrymme för en riktig förhandling om bildningsbegreppet. Vad menar vi egentligen med kunskap? Det finns intressanta positioner mellan relativism och idealism.

Svensk skola har många heliga kor. Jag möter kolleger vars värsta oro är att framtidens lärare ska särskriva ord. Andra bekymrar sig ämnesdjup och allmänbildning. Jag fruktar för den dag då svensk skola inte har utrymme för nyfikenhet och personliga upptäckter. Att lyssna på socialdemokratiska skolpolitiker (Marie Granlund, Mona Sahlin och Ibrahim Baylan) som hukar under den folkpartistiska anstormningen gör mig nervös. Ska de ge upp viktiga principer nu av valtaktiska skäl? Ny numret av Skolvärlden – ingen länk – innehåller inbjudan till ett rådslag där partiets öppenhet och ödmjukhet betonas. Sådana beskrivningar skrämmer mig mer än allt annat. DN. SR. UNT.

Jag vill inte se några pudlar i den här debatten. Särskilt inte om pudelbaletten tycks anföras av gamla miltärer och populister. Frågan om var och vid vilken tidpunktbarn ska lära sig läsa kanske inte är det bästa sättet att leka demokrati på inom det socialdemokratiska partiet. Bara sättet att formulera sig avslöjar djup okunnighet om hur barn erövrar skriftspråket.

d.jpg

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , , , , ,