Min favoritjournalist Cordelia Edvardsson har skrivit om sitt möte med Ingemar Bergman. Hon deltar inte i hyllningskören och berättar om den store mannens mindre goda sidor.
Det kunde ha varit bittert skvaller och pinsamt ointressant. Frågan om hur han var “egentligen” får vi väl inget svar på men jag tror kanske på det isländska uttrycket ur Havamal
“Ett vet jag som aldrig dör, dom över död man”
Jag funderar på diskussionen om Alva Myrdals svek mot Jan och hur det har präglat bilden av hennes livsgärning. Ingemar Bergman gjorde detsamma tiofalt. Han styrdes av det tredje huvudet och var totalt hänsynslös mot sin omgivning. Så kan det gå.
Edvardsson, som är en överlevare från koncentrationsläger, lyfter upp svårigheterna med att en människa med tydliga övermänniskoideér förlåter sig själv till synes lättvindigt.
Kanske finns här också förklaringen till den märkliga bekännelse som Bergman avlade i sin självbiografi. Där berättade han öppet om hur han, som ung svensk intellektuell, grät av sorg när han nåddes av Führerns (Hitlers) dödsbud. Det är inte bekännelsen som sådan som är så häpnadsväckande, snarare så hedrar den honom. Det förbluffande är hans förklaring att han sedan länge har förlåtit sig själv denna (nazistsympatiernas) ungdomssynd. Han tycks inte har slagits av tanken att han kan ha fått det där med skuldens och förlåtelsens lag om bakfoten. Den som lät sig förföras av en ideologi som stämplar en viss sorts människor som ”Untermenschen” har inte rätt att förlåta sig själv. Det är offren som, i fall de känner för det, kan utdela förlåtelsen. Denna skuldens och förlåtelsens lag gäller även konstnären i hans/hennes egenskap avmedmänniska.
Förmågan att förlåta är stor – förmågan att känna skuld är större.
Jag som har en bakgrund i förskolan har ofta funderat över den moraliserande hållning som ibland förekommer till icke-kreativa aktiviteter. Boken Pärlplattor från vaggan till graven är ett exempel. Det finns ett förakt för det meningslösa som jag vill bryta. I pysselsättningens värld är alla former av mänskliga yttringar lika värda. De föråldrade och förtryckande uppdelningarna meningsfullt-meningslöst, fin konst-ful konst, kultur – ickekultur är förlegade.Om allt är meningslöst är det möjligt att återskapa privata hierarkier som bygger på lust.
Tysta tankar 