Sommar – en katedral av vanlighet

dom2.jpgJag minns en tid när sommarprogrammet var dagens höjdpunkt och uppdraget att vara sommarpratare höjden av prestige. Efter det kunde du dö nöjd. Inget monument gav samma ryktbarhet.

Idag är det inte samma glamour och jag förstår delvis anledningen när jag läser den nya damtidningen Laura (se där – jag avslöjar ständigt nya sidor). Tidningens målgrupp är 40+ och i det senaste numret finns en intervju med chefen för Sommar Birthe Stiby Rödöö som tipsar om några favoriter inför säsongen. Vi har nog inte samma smak.

29/7 Lena Olin. Jag hörde programmet. “Jag har kysst Robert Redford och Johnny Depp – det var ingenting särskilt med det … Det är mycket roligare att se Oscarsgalan iklädd pyjamas i sängen än att vara på plats” Jag tänker att det kanske är viktigt för henne att bevisa sin vanlighet under 1,5 timme – men var det verkligen nödvändigt att dessutom övertyga oss om sin absoluta tråkighet? Det tog inte mer än fem minuter! Jag vill ha tillbaka bilden av den Lena som gjorde Varats olidliga lätthet. Har hon funnits utanför mitt huvud?

3/8 Mona Sahlin. Kvinnan som blev vald till partiledare p.g.a. av sin vanlighet och samtidigt gav populismen ett ansikte. Jag tror Göran Persson hade en poäng när han beskrev hennes tänkande – nej det är inte hennes starka sida.

5/8 Maud Adam. Bondbrud och amerikansk anknytning. Det l-å-t-e-r spännande. Om man inte hört henne förut då alla tåg redan avgått och alla klockor redan stannat.

7/8 Renata Chlumska. Behöver vi ytterligare romantisering av självdestruktiva äventyrare? Har hon cyklat barfota över sydpolen en gång till? Vem bryr sig?

10/8 Filippa Reinfeldt. Upp till bevis – en självständig kvinna i en mogen relation med maktens man? Bill och Hilary – se upp! Kommer hon också att försöka övertyga oss om sin vanlighet?

11/8 Pernilla Wahlgren. Usch, jag får huvudvärk bara av tanken. Vad gör hon nu reklam för? Är det hårfärgningsmedel eller tandkräm?

8/8 Lena Endre. Henne träffar jag i affären i Kivik ibland. Visst är hon vacker, men måste hon använda den stora dramatenrösten för att köpa sill? Turisterna är nöjda och österlenromantiken frodas.

Nu misstänker kanske någon att jag bara är bitter och avundsjuk på dessa framgångsrika personer. Jo – men nu känns det bättre – och då har jag ändå inte berättat vilka bra låtar jag skulle ha spelat!

Dessutom finns det andra tidningar och andra målgrupper.

Andra bloggar om: , , , ,

Skördetid – regntid

Vi var i Toscana i början av Juli. Skördetröskorna dånade genom nätterna och det torra dammet spred sig över dalen. Vackert – på gränsen till onödigt vackert.

skorde.jpg

Här på Österlen står tröskan övergiven på vattensjuk åker medan säden gror i axen. Det finns ingen rättvisa – men som min vän brukar säga på sjungande finlandssvenska: “Visa mig en nöjd lärare och jag ska visa dig en nöjd bonde”. (se där – jag lyckas hålla en skolanknytning i alla inlägg!)

Jag hittar en liten film som jag gjorde till en tävling som arrangerades av tidskriften ATL om bästa traktorrockvideo. Den heter Hjullastaren från helvetet (länk quicktime) och kom på en hedrande andraplats – endast slagen av några dalmasar med fioler och hembygdsdräkt. Inte ens startgas hjälper i detta väder.

Alva Myrdal – med motvillig beundran

Jag läser Yvonne Hirdmans biografi Det tänkande hjärtat med en viss misstänksamhet. Både mot författaren som jag trodde skulle försöka pressa in Alva i konspiratoriska genusmodeller där den systematisk underordning förklarar allting – men också mot Alva själv. Efter Jan Myrdals beskrivning av sin mor i Barndom är det svårt att se något annat än tillgjordhet bakom det näpna leendet. Dessutom arbetar jag på en lärarutbildning som kan sägas vara den yttersta utposten i det moderna projektet: att lägga världen tillrätta genom utbildning. För att förstå de övergrepp vi utsätter studenter och barn för måste vi känna till bakgrunden i den sociala ingenjörskonsten som makarna Myrdal designade åt det svenska folkhemmet. Det goda samhället och ett folk som lever i harmoni med en kontrollerande stat – hur uppkom dessa internationellt sett ganska unika idéer?

alva1.jpg

Det är en lysande bok! Hirdman har haft tillgång till dagböcker och en oändlig mängd brev som paret (väl medvetna om sin historiska betydelse) har sparat. Vi kommer dem nära och får otäcka inblickar i deras personligheter. Gunnar är omöjlig att tycka om. Pompös, självisk, manipulativ, odräglig – ja allt det som skulle kunna förvandla en sten till feminist finns koncentrerat i denna dynghög till man som Alva väljer att idealisera och leva med under 60 år. Gunnar försöker förbjuda Alva att bära studentmössa eftersom han tycker det är perverst och dessutom är rädd för vad hans kamrater ska tycka. Även med hänsyn till tidsandan är han en genususling som förtjänar att brännmärkas fram- och baklänges.

Alva själv är svårare att förstå. Intelligent och målmedveten med klassresenärens ständiga oro för att inte vara duktig nog och bli avslöjad som otillräcklig. Men också hänsynslöst strategisk i sina försök att manövrera förbi hinder i karriären. Dessutom bär hon på den omöjliga drömmen om att vara den som klarar av att förena allt till en harmonisk enhet. Barn, karriär, kärlek, idealitet, ärlighet – i den rationalitet som är hennes livsluft handlar det bara om att planera, planer och åter planera.

Ibland slår genusfällan till med kraft och hon stängs ute från vägar på grund av sitt kön. Hirdman beskriver det väl men ändå är det som om bitarna inte riktigt vill falla på plats. Var det verkligen rätt att lämna sina barn på så svaga grunder som Alva gör? Kan man lita på en kvinna som inte tycks ha några känslor för sina barn? Alla de djärva förslagen om kollektivboende och storbarnkammare framstår som desperata försök att slippa ifrån det förhatliga hushållsarbetet.

Hirdman är skoningslös när hon blottlägger mönstret att de flesta av Myrdals förslag har haft djupt privata drivkrafter. På sjuttiotalet när feminismen flammar upp och Alva borde vara den som driver kampen – då är Gunnar trött och hon själv framgångsrik. Alltså viftar hon bort frågan som passerad.

Jag tror det är fel att läsa boken som ett försök att besvara frågan: Hur var Alva egentligen? Ond eller god spelar liksom inte någon roll längre. Kvinnor brottas fortfarande med samma problem valen mellan barn och karriär har inte blivit enklare. Trots barnbidrag, bostadsbidrag, gratis skolmåltid, fria läromedel, särbeskattning och allt detta som vi tar för givet men som antagligen hade sett helt annorlunda ut förutan makarna Myrdals insatser.

Verkligt intressant är avsnittet om pedagogikens betydelse på 20-talet. Tiden innebar ett försök att distansera sig från det traditionella auktoritära förhållningssättet men också en oro för vad den nya tidens barnmakt skulle innebära. (Jämförelsen med de politiska strömningarna är naturligtvis högt relevant) Alva har kontakt med den tidens utvecklingspsykologer (Bühler m.fl.) och hennes sätt att beskriva vetenskapen som en väg ur familjens konflikter är rörande. Allt – från matvanor, läggningstider, klädval och yrkesval – allt skulle hänskjutas till lärare, läkare och psykologer som skulle avgöra tvister där barn och föräldrar inte kom överens. Denna naivitet kanske blir mindre förtjusande om man ser de övergrepp som skedde under vetenskaplighetens täckmantel längre fram i tiden och det finns en tilltro till utbildningens kraft som i grunden är djupt elitistisk. Vanligt folk skulle nog inte tro att de skulle kunna uppfostra sina barn. Samhällets uppgift är att skydda barnen från sina reaktionära föräldrar. Mönstret går igen i dagens genuspedagogiska ansatser.

En annan viktig fråga för mig är synen på de små barnens behov. När Alva var småbarnsförälder fanns det ingen forskning som pekade på att barnen behövde sina föräldrar annat än som servicepersoner. Alltså var det OK att lämna bort sina barn efter behag. Fokus ligger på förälderns behov och modern får inte stängas in i den fördummande hemmafrurollen.

Men är det verkligen så att Alva egentligen bryr sig? Menar hon att det inte är ett kvalificerat arbete att ta hand om små barn? Jag som har arbetat 25 år på förskola känner mig kluven inför denna dubbla retorik. Å ena sidan: Ni har ett underbartviktigt jobb och världens framtid vilar på era axlar. Å andra sidan: Ni förstår väl att det egentligen är ett skitjobb som vem som helst med lite vett skulle kunna sköta och kom inte här och tro att ni ska ha betalt också! Alva värjer sig inför pigdebatten men har haft hjälp sedan barnen var tre månader.

alva2.jpgNu invänder naturligtvis en rättrogen feminist att det är orättvist att ställa dessa krav på Alva i dessa tider och med en sådan femstjärning skitstövel till man. Ja det är djupt orättvist – men Gunnar är nog den mest vämjeliga person som jag mött och Alvas försvar av honom drabbar henne själv moraliskt. De rester av heder som Jan Myrdal lämnade kvar åt Gunnar river Hirdman i stycken.

Men Alva lånar glans av Gunnar – tillsammans bildar de ett märkligt par i svensk politik. Slagskeppen som bryter fram och lägger allt tillrätta. Familjepolitiken, utbildningspolitiken, handelspolitiken, ”negerfrågan”, biståndspolitiken, nedrustningspolitiken – alla dessa ärorika slagfält hamnar till sist i skuggan av angreppen från Jan som avslöjar henne som falsk och hycklande.

Bilden som stannar kvar är den rädda flickan – besatt av sin egen ambition och känsla av att vara utvald. Rädslan för att vara vanlig gör att hon drivs in i sammanhang där andra människor blir verktyg för hennes ambitioner. Världen blir ett dockskåp som hon möblerar efter tidens idéer. Ett ensamt liv.

Är Alva urtypen för “den moderna modern”? Hur förhåller sig de två orden till varandra? Vad hände med omsorgen i det moderna projektet? För mig som har jobbat länge i förskola är det problematiskt att inse vilken betydelse Alvas tankar har haft för konstruktionen av verksamheten. Det självklart goda är inte längre lika givet.