Konsten i naturen – bästa stället!

fot.jpg

Jag blir glad av konst i naturen. Utställningen i Wanås slottspark är oemotståndligt lekfull och pretentiös, abstrakt och sinnlig, kraftfulla material och nedbrytbara i samspel med naturen. Det är en av sommarens höjdpunkter att komma dit och se vilka skulpturer som finns kvar, om de har förändrats och framför allt – om jag har förändrats?

spindel.jpg

Vissa objekt väcker starka känslor – och nya känslor. Så vill jag att konsten ska fungera. Oförutsägbar och vacker. respektingivande och inspirerande. Om ni möter mig på en byggmarknad med en säck cement så vet ni vad som är på gång – stora grejer.

Ett litet bildspel.

Snabbare version 

Stolt, stolt, stolt – om bildnings värde

Detta är en blogg som i-n-t-e handlar om min familj och privata liv, utan strikt avser att diskutera utbildningspolitiska och estetiska frågor. Nåja – så tänkte jag kanske en gång innan jag förstod att allt hänger samman och att det privata är politiskt. Men för att inte helt bryta mot mina självpålagda restriktioner hänger jag på en lite diskussion om bildnings värde.

exa2.jpg

Vår dotter har tagit en strålande examen (first!) vid ett ansett universitet (Manchester) i ett spännande ämne (Politik och modern historia). Som förälder är jag mer än stolt och glad över att få vara med om en examensritual som inte liknar den svenska. Konstiga hattar, mantlar, processioner och ritualer som går tillbaka till en tid då universiteten verkligen var esoteriska bildningstempel och inte utbildningsfabriker.

Jag anar att det finns en annan syn på utbildning jämfört med i Sverige. Vi tycks verkligen tro att de högskoleförlagda yrkesutbildningarna i någon mening verkligen lyckas förbereda för ett framtida yrke och vi lägger ner mycket energi på att se till så att alla delar packas ner i det som ibland kallas en yrkesväska. Lärarutbildningen är antagligen extremast i denna hållning. Allt ska med och lobbyistproducerade larmrapporter om brister i konflikthantering, lästräning, idrottsfostran osv skakar om utbildningen med jämna mellanrum.

I England tycks en del av den gamla Humboldtinspirerade synen på bildning leva kvar. En kille som går ut som kursetta från ett fint universitet i latin kan nästa dag erbjudas ett toppjobb i en bank. Ledningen vet att han inte är dum och antagligen kan lära sig hantverket snabbt. Så tänker vi inte i Sverige. Här finns rester av en gammal planekonomi som på något sätt försöker styra utbildning mot någon form av efterfrågan. Vi (högskolor) producerar arbetskraft och försöker också övertyga studenterna om att investera i sin framtid.

Den engelska oblyga meritokratin (att sålla fram de smartast) krockar med den svenska massutbildningsidén. Alla ska med och ingen ska slås ut.

Jag läser dagens understreckare i Svd om bildning. Vilken bra tidning det är!

Vatten – ån är full av vatten!

forse.jpg

Jag är inte gnällig, men det börjar bli lite mycket nu. Regnet alltså. Vi tröstar oss med promenader och favortitmålet är den plats där svensk filmpolitik led sitt största nederlag. Jag menar Forsemölle där Richard Hobert spelade in filmer om dödssynder. Sju tvättäkta kalkoner som finns att köpa i en box på bensinmacken i Kivik. Måtte jag aldrig få så tråkigt!

Ibland undrar jag vilka filmidéer som fick stå tillbaka för detta projekt – sedan förstår jag varför filmare ser varandra som rivaler.

Vatten som jag ser det!

Snabbare version 

Den sista principen övergiven…

Jag är inte en av dem som vill tjäna pengar på andra människors besatthet och har alltid haft ett mycket reserverat förhållande till affärer. Men nu har jag faktiskt blivit en spekulant i vinyl!

Idag var jag på loppmarknad i Lunnarp (en av Österlens trevligaste  och bästa) och köpte 13 singlar med Hep Stars (nåja, en var med enbart Svenne) för 50:-. Det gjordes i det uppenbara syftet att tjäna pengar så nu är jag registrerad säljare på Tradera. Kolla!

hep3.jpg

Jag känner hur girigheten griper tag i mig . Så nu har denna från början mycket seriösa lärarblogg fallit ner i klippar- och nostalgiträsket. Jag skyller på vädret. Kanske kan jag göra någon form av analys av bilderna i något pedagogiskt sammanhang. Tveksamt. Men bilden på deras turnébil är fin!

William Arnes motorcirkus

ki1.jpg

Kiviks marknad är en plåga. Tivolit bullrigt, Knallarnas utbud enahanda och ofta med rasistiska och sexistiska undertoner. Det är inget ställe för känsliga själar.

ki2.jpg

Ändå finns det något lockande som gör att jag återvänder år efter år. I början av 90-talet introducerade Gert Fylking den kirgisiska propellern på Variete Hilton. Det gjorde intryck på barnen. Men sedan dess har mystiken varit sällsynt och bräcklig.

ki3.jpg

Därför är det med sann glädje jag vill dela med mig av upplevelsen av att få se en äkta motorcirkus med dödsryttare. William Arnes har anor sen 30-talet. Nöjdare publik har jag inte mött på länge. Doften, ljudet, attityden – allt är rätt. Länk quick time – det kan ta en stund.

ki4.jpg

Annars finns det alltid godis att handla – ett annat säkert kort.

ki.jpg

Kokonst – kokkonst – Kivik art center

art2.jpg

Okynnesblogg – det är sådant man gör när det regnar fast man har bestämt att låta bli under semestern. Jag skyller på vädret – se det som ett utflyktstips…

Bildspel från utställningen

Någon fick en bra idé – eller kanske flera.

  • Österlen är vackert.
  • Konst är trevligt.
  • Turister vill gärna titta på något.
  • Louisianna är ett fint museum som drar många besökare.
  • Wanås slott har skulpturutställning i sin park.
  • Kultursponsring är roligare än tennis.
  • Sune Nordgren har ett gott internationellt rykte.

Alltså bildas en grupp som startar Kivik art center.

På en hisnande vacker plats har de första trevande stegen tagits och jag tror det kan bli bra. Eller rättare sagt – med den utsikten förstår jag inte hur det är möjligt att misslyckas. Sedan är frågan om detta är platsen för konceptuella provokationer och dekonstruktivistiska kunskapsteoretiska äventyr. Bygden har en tradition av föreställande måleri och jag tror att de utslängda betongblocken inte självklart väcker jubel hos den stora publiken. Det är djärvt och jag blir berörd. Dessutom är jag för kor – särskilt om det finns ett staket mellan dem och mig.

Jag tror att utställningen handlar om spänningen mellan det tidlöst geometriska (betongen) och det årstidbundna böljande (naturen) men har ingen stark längtan efter att analysera eller förstå.

Det är många som vill vara med och dela på den kulturella kakan och äran. När jag kör hem hör jag den dryge moderate kommunpolitikern Akeij tala sig varm för det vackra landskapet och vikten av att inte förstöra bygden inför hotet om gruvdrift och exploatering. Honom litar jag inte på. Den dagen turisterna sviker står grävskoporna beredda. Men fram till dess är det bara att passa på att njuta av utsikten och, vem vet, kanske händer det något oförutsett när du kliver in i betongkuberna i skogen. Dessutom finns ett bra fik, möjlighet att hyra stugor och beundra en ovanligt stor skördetröska.

art.jpg