Jag har ofta undrat över var den ständigt glada pedagogen kommer ifrån. Ni vet hon som obekymrat kvittrar på och ställer retoriska frågor rakt ut i luften utan att någon gång bry sig om vad barnen vill eller behöver. Ett manipulativt monster som charmar och förför så länge alla lyder.

Nu vet jag – Det är ett TV-program från sent femtital som bär skulden. I Andy Pandy leker Meta Velander med barnen på ett sätt som antagligen blev stilbildande för en generation av pedagoger som inte ville vara auktoritära – men som inte för ett ögonblick intresserade sig för hur barn tänker.

Jag ser också bilden av Alva Myrdal framför mig, så som hon framställs i Jan Myrdals Barndom. Vänlig, glittrande och blank. Med blocket i hand tvingar hon sig att vara med sitt barn – men vad vill hon egentligen, förutom att bygga på myten om den egna godheten. (Ja – jag ska läsa Hirdmans biografi i sommar och nyansera bilden)

Ett arv att bryta – en tradition att begrava.

På sjuttiotalet försökte Barnstugeutredningen införa något som kallades dialogpedagogik. Det var ett svenskt påhitt som fick mycket kritik. Men jag saknar lite av naiviteten och nyfikenheten på barnets tankar. Få av dagens studenter känner till Paolo Freire och de flesta tror nog att befrielsepedagogik handlar om sex.

Däremot kvittrar många fortfarande på obesvärat.

På morgonteve pratar kognitionsforskaren Peter Gärdenfors om att befria tanken och vikten av att förändra synen på utbildning. Det största hotet mot tankens utveckling menar han är auktoritetstro. Mitt nästa projekt borde vara att bygga ett antiauktoritärt filosofiskt spår inom lärarutbildningen (med tydliga lärandemål enligt Bolognamodellen).

Politik och ideologi är inte döda företeelser. De luktar bara lite konstigt.

Andra bloggar om: Lärarutbildning, Normativitet, Bedömning, Högskola, Mobbning, studentinflytande, Förskola, Genus, Skola, Politik, Personligt, Utbildning, jämställdhet,