Jag ångrar någonting…

edith_piaf_1.jpgAtt jag gick på bio och såg filmen Piaf. Underbar musik, fantastiskt skådespeleri, vackra bilder – men det är något som är djupt problematiskt i dessa filmer som är byggda på verkliga historier.Slutet är ingen direkt överraskning – men efter Titanic är det kanske fel att ställa sådana krav på en film. Poängen är då att försöka göra den nedåtgående spiralen intressant. Antingen genom att skildra omständigheterna som tillräckligt fasansfulla och predestinerande, eller genom att göra individen tillräckligt magisk och dynamisk som trots allt överlever dessa samlade djävligheter. Filmen Piaf försöker spela på båda dessa strängar samtidigt och lyckas dessutom romantisera ett drag av självdestruktivitet som gör det hela ganska svårsmält.

billie.jpg

Genren har ett parasiterande drag och jag borde ha varit beredd på detta lidande. Min kärlek till Billie Holliday har inte helt hämtat sig sedan Diana Ross gestaltade henne på bio. Bette Middlers tolkning av Janis Joplin var sådär. Ray Charles och Tina Turner valde jag bort. Den enda filmbiografi som jag uppskattat var nog Walk the line om Johnny Cash. Kanske för att jag är helt okritisk till personen.

Därför är det med otålighet och lättnad som jag efter 150 minuter konstaterar att Edith Piaf verkligen dör alldeles för ung och utnyttjad. Om filmen hade varit tio minuter längre hade jag nog bett till gudarna att en lönnmördare skulle förkorta lidandet.

Men jag kommer att fortsätta nynna på Hymn a l´amour och musiken är fortfarande helt sanslöst bra. För en obotlig romantiker är det rena giftet…

Jag har placerat min blogg i
Malmö
på bloggkartan.se

V. K. P. Ö.


o3.jpg

Vägra kultur på Österlen” är en liten rörelse som väljer att ställa sig utanför den allmänna romantiseringen av en kust. De värsta avarterna finns i gratistidningarna där myterna odlas hänsynslöst.

o2.jpg

Värst är Österlen360 som är olidligt pretentiös med uttalat finkulturella och folkbildande ambitioner. I senaste numret får vi en bakgrund till comedia del arte-traditionen. Varför? Och varför väljer affärsmän att annonsera där?

o1.jpg

Mest förvirrande är Nya upplagan där Lars Yngwe har samlat en lustig blandning av kulturpersonligheter och högstadiekrönikörer. Oräddhet brukar jag tycka är bra men här pekar det mer mot kollektivt kamikaze.

04.jpg

Seriösast är Det händer på Österlen som ges ut på engelska och tyska. Det luktar turistbyrå över produkten.

sten2.jpg

Roligast är Österlenmagasinet som blandar oblyg textreklam, nyskrivna pekoraltexter till kända melodier och kommunala notiser. Den ofrivilliga komiken är grundtonen, men radannonserna är bra och loppmarknadsinformationen korrekt.

sten.jpg

Jag älskar riktiga köpetidningar och dras till dessa gratistidningar av mystiska krafter. Skillnaden är stor och kärleken till språket är inte alltid besvarad. Det finns något oförutsägbart som är lockande – och bra för självförtroendet. Alla kan!

fisk.jpg