Dunka mig gul och blå?

romantik1.jpg

Ibland blir det konstigt att först läsa om tolkningar av en låt och därefter höra låten och se videon.

Årets sommarhit Dunka mig gul och blå har kritiserats för att uppmuntra till kvinnomisshandel. De kan inte ha sett videon! En stark kvinna som har hyfsad koll och tar det hon behöver från någon som råkar vara i närheten utan att skämmas. Bra sväng och trygg skånska. Klockrent.larare.jpg

Problemet måste vara att det är en kvinna som bejakar sin sexualitet och behov av närhet. Reaktionerna andas unken moralism.

Bilden av kvinnan som klok, kontrollerad och allt i genom god sammanfaller i stort med bilden av den gode läraren. Våra studenter lär sig ganska snabbt hur en lärare ska vara och rollen är mer än lovligt trång. Allt överdrivet smink, onödigt korta kjolar och generösa urringningar självsencureras bort – samtidigt som det snipiga draget runt munnen växer fram.
– Jag är lärare och vet hur det ska vara! Jag har rätt att uppfostra andra och jag ser mig som ett föredöme dygnet runt.

Självdestruktivitet och galna nätter på stan passar inte in i detta ideal. Jag förstår att föräldrarna helst vill anförtro sina barn till mogna personer. Men måste vi föra myten om lärarnas oändliga godhet vidare? Till sist kanske vi t.o.m. tror på den själv – och då är vi verkligen illa ute.

En vanlig och obehaglig tolkning av värdegrunden är att lärare ska vara särskilt snälla och trevliga. Att säga rätt sak, att tänka rätt och till sist också att känna rätt. Då får vi rätt att korrigera andra och det känns skönt.

Jag hoppas att Frida (om det nu skulle råka finnas något samband mellan sångerskan och innehållet i texten) som sjungit in Dunka mig gul och blå söker till Lärarutbildningen – och att hon i så fall fortsätter att “söka lite värme”

doris.jpgRisken är annars stor att vi utbildar en grupp människor som i likhet med femtitalsidolen Doris Day “blev oskuld vid 20 års ålder”, som Groucho Marx sa.

Om vi ska vara normalitetens fanbärare måste vi hitta andra förebilder än Doris Day. Hmmm… Groucho Marx skulle kanske kunna lära oss en del om det oförutsägbara lärandet.

Andra bloggar om: , , , , , , , , , , ,

Inte utan min cykel!

Detta är  det mest personliga inlägg jag skrivit hittills. Det berör mig i djupet av min malmöitiska själ och för att verkligen förstå allvaret så måste man känna till en viktig grundregel:

En äkta malmöbo cyklar alltid!

Oberoende av snöstorm och blixthalka tar man sig fram genom staden, medlidsamt blickande mot de stackare som anlitar de kommunala bussarna. Integritet börjar på sadeln.

Därför var det med stor smärta jag lämnade in min cykel för service förra torsdagen (Ja, jag är slarvig och sköter inte mina saker) Den vänlige cykelhandlaren lovade att cykeln skulle vara klar på onsdag.

Fem dagar utan cykel är en bild av både helvetet och skärselden – men så kommer äntligen onsdagen. Ägaren lägger huvudet på sned och säger
– Jag menade nästa onsdag!

cykel_339.jpg

Nu har jag nästan lärt mig att tycka om att gå till jobbet. (Det tar fyra  minuter)

Nästan.

M-å-s-t-e s-e-s!

9114_page.jpgDetta är ingen kulturblogg och ibland kan jag nog kokettera med en viss antikulturell hållning. (Jag förstår inte och bryr mig inte)

Därför är det roligt att kunna rekommendera något av hela hjärtat – se William Kentridge utställning på Malmö konsthall! Recension i DN

Han lyckas vara så där lekfull och dödligt allvarlig som jag vill att konst ska vara. Berörande lättsinne och oräddhet inför ohyggliga ämnen. Hantverksskicklighet och ny teknik(den mekaniska dockteatern) historiska referenser till pionjärerna (de  animerade filmerna).

Jag funderar över om det är möjligt att hitta dessa kvaliteter i en institutionaliserad lärarutbildning. Kanske är det orimligt. Då delar vi upp konst och pedagogik och nöjer oss med en skola dränderad på allt mänskligt liv.