Ett omöjligt projekt – eller bara slarvigt

kaja_h4.jpgNär vi kommer till huset ryker kaminen in. Det är stopp i rökgången och snart luktar allt rök. På två veckor har en fågel lyckats fylla skorstenen med 10 spannar kvistar och vi fylls av motvillig beundran inför prestationen. Men frågan är hur den har kommit på idéen? De första 200 pinnarna har ju bara försvunnit rakt ner i ett oändligt mörker! Till sist blev det ju fullt och fågeln lyckades verkligen sätta bo och lägga ägg ungefär fyra meter ner i skorstenen. (Nej – jag är inte djurvän!)

Kanske är hemligheten att fågeln inte tänker utan är helt programmerad att hålla på tills det räcker. Frågorna om meningsfullhet eller ansträngningens värde är helt bortkastade i en värld där instinkterna regerar. Ett lagom stort hål betyder att djuret är mentalt tvingad att fylla det med kvistar och försöka lägga ägg där.

rosthjulmindre.jpg

Jag tror att människan gärna vill beskriva sig som tänkande och att våra liv styrs av medvetna val. Samtidigt kan jag känna ett vagt släktskap med fågeln som släpper ner kvistar i en skorsten och hoppas att något ska fastna. Jag utbildar lärare och tror att skolan är viktig för världens framtid. Allting är förgängligt – allting är möjligt.

Sedan kommer husets ägarinna och förrycker min metafor.
– Det måste vara en kaja som har försökt bygga ett bo och de är så slarviga! Antagligen har kajan lyckats bygga något som liknar ett bo vid skorstensmynningen och lagt sex ägg i det. Men när hon ska ruva avslöjas bristerna i konstruktionen och allt rasar ner i rökgången.

Frågan är om även denna nya bild av händelsen är möjlig att tolka som en metafor för skolan?

Andra bloggar om:

Guldklocka – uthållighetens triumf

När jag skriver detta protesterar ordbehandlingsprogrammet och markerar ordet ”guldklocka” som felstavat. Jag tolkar tillrättavisningen symboliskt och anar att IT-generationen inte har förstått värdet av denna belöning för 25 års trogen kommunal tjänstgöring.klocka.jpg

När jag började jobba som förskollärare 1978 var det ganska hög status i att jobba med små barn och att vara man i yrket. Vi fick mycket uppmuntran – men också en del misstänksamma kommentarer.
– De kommer att bli chefer och göra karriär allesamman, mumlade kvinnor som anade att manssamhällets intresse för barn var av övergående natur. Jag var ganska bestämd och lovade i ett anfall av övermod att bli den förste mannen som pensionerades på fältet. Därefter skulle min aska strös i vattenleksrummet (finns det sådana fortfarande????)

Sedan gick åren och en del lönemässiga motgångar drabbade min generation. När det stora lyftet kom efter tio år skulle de nyanställda prioriteras ”av rekryteringsskäl”. Nästa gång det fanns en pott att fördela var det viktigt ”att utjämna skillnaderna” inom kollektivet. Jag har alltid haft svårt att se sambandet mellan min arbetsinsats och det som ibland kallas den månatliga förolämpningen (lönen) men insåg att det var något som fattades jämfört med andra grupper i samhället.

isolerad.jpg
Därför är det med blandade känslor jag bär min guldklocka. Mycket stolthet och en liten undran. Slutade jag verkligen på grund av den usla lönen – eller har jag blivit det mest fruktade: en karriärist!

Å andra sidan möter jag idag rosenkindade karriärcoacher som helt skamlöst använder ordet karriär. Förra veckan var det någon sorts konferens på Högskolan där deltagarna gick omkring med stora skyltar ”Karriär”. Då längtade jag till 70-talet.

-Vänstern kom tillbaka – allt är förlåtet!