Ett museum av tomhet

Judiska museet i Berlin måste upplevas. Delar av det är plottrigt, sentimentalt och överpedagogiskt – men några av rummen är fysiskt drabbande  och känslan kommer tillbaka när jag bläddrar bland bilder därifrån.

berlin.jpg

Det starkaste rummet är en betongkammare med en takhöjd på minst 10 meter. Det enda ljuset sipprar ner från ett litet fönster högst upp. Det finns ingen möjlighet att ta sig upp dit. Tiden står stilla och det enda som återstår är att vänta. Människorna här förvandlas till skuggor och obehaget är bedövande. Här förstår jag koncentrationslägrets fulla hopplöshet.

Ett annat rum är täckt av dödsskalleliknande järnbrickor. Du vandrar generad över skallarna och försöker stå ut med ljudet av gnisslande plåt. Här finns alla möjligheterna hos de mördade i förtätad form. Skulden blir fysisk och omöjlig att rationalisera.

judisk2.jpg