Det finns svåra yrkesval och krävande utbildningar. I dagens Svd finns en artikel om Operabalettens chef Madeleine Onne som sågar de svenska balettdansösernas utbildning och anser att de är i princip omöjliga att anställa. Hotbilden är att de svenska baletterna befolkas av utländska dansare som har trimmats till perfektion i andra skolor. Balettakademin försvarar sig och menar att det handlar om traditioner och att det ryska sättet (vem kan peka högst med tårna) att mäta kvalitet är omodernt och att vi borde diskutera uttrycksfullhet och kroppsmedvetenhet.
Mina tankar går till lärarutbildningen som också utsätts för kritik. Frågan om hur vi ska mäta kvalitet är antagligen mer komplicerad – men till sist handlar det om makten att definiera vad som är kunskap. Och därefter organisera en utbildningsväg med de rätta utsorterings- och kvalificeringsmekanismerna.
En tröst är kanske att det inte är lika lätt att importera 10.000 stränga lärare som kan leverera det som Jan Björklund efterfrågar….
Vår i Malmö. Efter en kall helg skiner solen över Gustav Adolfs torg. Vi som har längtat efter våren dröjer oss kvar i solen trots att en snål vind sveper mellan husen. Några har antagligen längtat mer än andra. En ensam gatumusiker erbjuder ett svårsmält alternativ till panflöjter och romskt dragspel. Som ett sista rosslande ur gravens djup sjunger han ohörbara ramsor mellan hårt distade gitarrslingor sipprar ut ur en batteridriven femwattare. Är det på riktigt? Vad försöker han säga? En gatumuskiker ska behaga sin publik och locka oss att skänka några småslantar för en stund förströelse. Här möter jag något helt annat – eller är det bara jag som inte förstår att även den svartaste depressiv hårdrock vill möta sin publik.
Tysta tankar 