Nu är vi fast. Kursplanen för den inledande bolognaanpassade gemensamma kursen är tagen av utbildningsnämnden och vi i lärarlaget sitter och brottas med att förstå formuleringar som ibland är mer än lovligt listiga.

Lärandemålet: “Kunna gestalta estetiska lärandeprocesser och redogöra för sådana processers potential samt kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar”

motsvaras av bedömningsformen: “Vidare ingår en estetisk presentation i grupp av lärandets villkor. Till denna kopplas en individuell text i vilken studenten med stöd av relevanta teoretiska begrepp rörande lärande och utveckling klargör hur hon/han ser på lärandepotentialen i den av gruppen valda uttrycksformen”

Så….

1) Studenterna ska i grupp välja en uttrycksform

2) De ska gestalta något som kallas “lärandets villkor” (det står ingenting om reception eller bearbetning )

3) Studenten ska individuellt klargöra (med hjälp av relevanta teoretiska begrepp) något som kallas “lärandepotentialen” i uttrycksformen.

Min största invändning gäller nog försöken att didaktisera det estetiska fältet. Innehåller handlar inte om autenticitet, erfarenheter eller känslor. I stället är det ett teoretiskt begrepp som ska översättas till något som kanske skulle kunna kallas utvidgad text. Jag ser en stor fara i att studenternas fokus hamnar på att försöka lista ut vad det är som lärarna egentligen menar. Bakom listigheten finns ett hot om underkännande och ett löfte om VG för de duktiga ledtrådssökarna.

En äkta estetisk process behöver inte motiveras utifrån “lärandepotential” som jag tror riskerar att leda till ett enkelspårigt nyttotänkande som konserverar uppdelningen mellan teoretiska och praktiska ämnen. Det estetiska fältet har egna värden och varje försök att reducera kultur till en hjälpgumma i faktainlärningen banaliserar de ämnesspecifika värdena. Marner och Örtegren sammanfattar kritiken mot denna reduktionistiska kultursyn. De kritiserar en av våra lokala husgudar Roger Säljö som ser den skrivna texten som den högsta kunskapsformen och de varnar för en hotande treämnesskola.

Utmaningen ligger i att ta strid om ordet lärande. Vilka kunskapsformer har status? Vilka processer är det som vi kommer att värdera vid bedömning av studenternas arbeten?

Fast – stopp hej och hallå! Det finns ju en del av lärandemålet som inte innefattas i examinationen (reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar) Så kan vi inte ha det och författarna är heller inte rådlösa. Lösningen är (som så ofta förrut) individuella skrivuppgifter och instruktionerna öppnar fönstret mot en meta-metanivå som öppnar för nya höjder i social ingenjörskonst.

Studenten ska nämligen också examineras i följande färdighet:

“I en annan individuell text diskuterar studenten läraruppdraget och förklarar innebörden av en verksamhet som inkluderar alla samt redovisar och reflekterar över hur hon/han använt sig av skrivande i den egna läroprocessen i syfte att förstå läraruppdraget.”

Jag ryser lite försiktigt inför den normativa undertonen. Det gäller alltså inte o-m studenten har använt skrivandet i den egna läroprocessen utan h-u-r studenten använt skrivandet (i syfte att förstå läraruppdraget)

• Vi vet hur läraruppdraget ser ut (jag hade föredragit pluralformen)
• Vi vet att det är skrivandet som du ska använda för att förstå det
• Vi tänker bedöma om du kan beskriva hur du använt dig av detta redskap för att uppnå den av oss definierade förståelsen

Det är en sak att kräva likformighet av studenterna – men måste vi verkligen krypa så här långt bakom pannbenen syfte att diciplinera dem?

Mitt förslag är att vi skärper definitionen av estetik och aktivt distanserar oss från “läran om det sköna” och en dekorativ konstsyn. Ingen får snudda vid tanken på att “estetisk presentation” skulle handla om att framföra något snyggt! I min tolkning handlar det om att mediera gestaltade erfarenheter och då är alla tre orden lika viktiga. Erfarenheter tolkar jag ganska strängt och uppgiftens innehåll “lärandets villkor”riskerar att vara alltför allmän till sin karaktär.

… bestämde jag mig för att ställa ut mina bilder från Indien hos min granne Max. Det var ganska djärvt av mig tycker jag själv – jag är ju varken fotograf eller konstnär. Men jag gillar att fotografera och jag tycker om att visa mina bilder. Och 15 år på Österlen har lärt mig att gränsen mellan amatörer och proffs i konstvärlden är ganska mystisk.

51 Indiska kvadrater
Vernissage Lördagen den 31/3 13-16
Lookalen (Max Lunds snickeri)
Jöns Filsgatan 18

För ett år sedan var några vänner i Indien och fick kontakt med en familj. De levde ett hårt liv och bodde eländigt. Nu ser det bättre ut och vi försöker stötta dem med pengar till ett bättre boende och möjlighet till regelbunden skolgång för de fyra barnen.

Jag var i Goa i julas och jag blev förförd av landet. Färgerna, dofterna – men framför allt människorna var helt omöjliga att inte fotografera.
Följ länken till ett bildspel med några av bilderna:
http://homeweb.mah.se/~lumaol/ind.wmv
Du är välkommen att se bilderna i verkligheten – alla pengar från försäljning går till familjen Ghuzrie.

…och att få vara med om studenternas redovisningar av något som heter  “Den skapande processen” hör till de verkliga höjdpunkterna i en lärarutbildares liv. Uppgiften för studenterna som läser barndoms- och ungdomsvetenskap i termin två är att gestalta begreppen “lek, kultur och kommunikation”. Dessutom har de en massa andra instruktioner om perspektiv och uttrycksformer, men poängen är att de har möjlighet att vara kreativa i grupp under former som ger en värdig inramning till deras ansträngningar. Salarna går att mörklägga och ljussätta, det finns draperier, fungerande datorer med kanon och framförallt : det finns en publik som förstår att backa upp sina kamrater!

Ett stort problem vid redovisningar är att studenter ofta riktar sin samlade energi mot lärarna. De är djupt koncenterarade på att försöka lista ut bedömningsgrunder  och på att försöka leverera den önskade varan. Därför lyssnar de inte på sina kamrater (antagligen förlamade av oro eller berusade av lättnad)

Vid de här redovisningarna har detta mönster inte varit så framträdande. Det har antagligen varit ganska viktigt vad vi lärare har gett för respons, men många studenter har påpekat att det viktigaste är vad kamraterna tycker. “Det var dem vi var nervösa för och när de skrattade så släppte allting” Jag tänker att vi lärare inte ofta ser värdet i dessa processer då de får syn på sig själva i mötet med andra studenter.

En annan stor förbättring (ja det är femte året jag är med i sådana här redovisningar)  är att studenterna inte gräver ner sig i att arbeta med kulisser och rekvisita. Fokus har legat på berättande och det har varit en underbar  variation mellan grupperna.

Ett dolt mål i kursen (och all lärarutbildning) är konflikthantering. Många studenter berättar om att de nu har vågat ta plats i grupperna. Nu lämnar de smekmånadsfasen och konfliktfasen. Kanske är det tanken på att grupperna ska göras om som har gjort dem modiga – men vi lärare har fått starka reaktioner på beslutet att bryta upp grupperna. Studentinflytande är svårt och trivsel är viktigt. En central kompetens i läraryrket är att kunna fungera i olika grupper – men jag blev lite berörd av djupet i relationerna och alla starka känslor. Kanske är jag lite blöt…