Nu är vi fast. Kursplanen för den inledande bolognaanpassade gemensamma kursen är tagen av utbildningsnämnden och vi i lärarlaget sitter och brottas med att förstå formuleringar som ibland är mer än lovligt listiga.
Lärandemålet: ”Kunna gestalta estetiska lärandeprocesser och redogöra för sådana processers potential samt kunna använda skrivande i den egna läroprocessen och reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar”
motsvaras av bedömningsformen: ”Vidare ingår en estetisk presentation i grupp av lärandets villkor. Till denna kopplas en individuell text i vilken studenten med stöd av relevanta teoretiska begrepp rörande lärande och utveckling klargör hur hon/han ser på lärandepotentialen i den av gruppen valda uttrycksformen”
Så….
1) Studenterna ska i grupp välja en uttrycksform
2) De ska gestalta något som kallas ”lärandets villkor” (det står ingenting om reception eller bearbetning )
3) Studenten ska individuellt klargöra (med hjälp av relevanta teoretiska begrepp) något som kallas ”lärandepotentialen” i uttrycksformen.
Min största invändning gäller nog försöken att didaktisera det estetiska fältet. Innehåller handlar inte om autenticitet, erfarenheter eller känslor. I stället är det ett teoretiskt begrepp som ska översättas till något som kanske skulle kunna kallas utvidgad text. Jag ser en stor fara i att studenternas fokus hamnar på att försöka lista ut vad det är som lärarna egentligen menar. Bakom listigheten finns ett hot om underkännande och ett löfte om VG för de duktiga ledtrådssökarna.
En äkta estetisk process behöver inte motiveras utifrån ”lärandepotential” som jag tror riskerar att leda till ett enkelspårigt nyttotänkande som konserverar uppdelningen mellan teoretiska och praktiska ämnen. Det estetiska fältet har egna värden och varje försök att reducera kultur till en hjälpgumma i faktainlärningen banaliserar de ämnesspecifika värdena. Marner och Örtegren sammanfattar kritiken mot denna reduktionistiska kultursyn. De kritiserar en av våra lokala husgudar Roger Säljö som ser den skrivna texten som den högsta kunskapsformen och de varnar för en hotande treämnesskola.
Utmaningen ligger i att ta strid om ordet lärande. Vilka kunskapsformer har status? Vilka processer är det som vi kommer att värdera vid bedömning av studenternas arbeten?
Fast – stopp hej och hallå! Det finns ju en del av lärandemålet som inte innefattas i examinationen (reflektera över hur kunskaps- och språkutveckling samverkar) Så kan vi inte ha det och författarna är heller inte rådlösa. Lösningen är (som så ofta förrut) individuella skrivuppgifter och instruktionerna öppnar fönstret mot en meta-metanivå som öppnar för nya höjder i social ingenjörskonst.
Studenten ska nämligen också examineras i följande färdighet:
”I en annan individuell text diskuterar studenten läraruppdraget och förklarar innebörden av en verksamhet som inkluderar alla samt redovisar och reflekterar över hur hon/han använt sig av skrivande i den egna läroprocessen i syfte att förstå läraruppdraget.”
Jag ryser lite försiktigt inför den normativa undertonen. Det gäller alltså inte o-m studenten har använt skrivandet i den egna läroprocessen utan h-u-r studenten använt skrivandet (i syfte att förstå läraruppdraget)
- Vi vet hur läraruppdraget ser ut (jag hade föredragit pluralformen)
- Vi vet att det är skrivandet som du ska använda för att förstå det
- Vi tänker bedöma om du kan beskriva hur du använt dig av detta redskap för att uppnå den av oss definierade förståelsen
Det är en sak att kräva likformighet av studenterna – men måste vi verkligen krypa så här långt bakom pannbenen syfte att diciplinera dem?
Mitt förslag är att vi skärper definitionen av estetik och aktivt distanserar oss från ”läran om det sköna” och en dekorativ konstsyn. Ingen får snudda vid tanken på att ”estetisk presentation” skulle handla om att framföra något snyggt! I min tolkning handlar det om att mediera gestaltade erfarenheter och då är alla tre orden lika viktiga. Erfarenheter tolkar jag ganska strängt och uppgiftens innehåll ”lärandets villkor”riskerar att vara alltför allmän till sin karaktär.
ganska konventionell bok känns det lite orättvist att behandla ett magnifikt författarskap utifrån denna. Snart skulle Hellsing vända upp och ner på normerna med Nyfiken i en strut och Bagare Bengtsson. Ur ett större perspektiv är det lite sorgligt att Astrid Lindgrens filmer rullar i miljonupplagor när dagens lärarstudenter inte förstår Hellsings absurda humor. Någon modig genusvetare borde undersöka om (och varför) det brutala och groteska i visorna har marginaliserats av den kvinnliga personalen i skola och förskola? På sextitalet sjöng vi nästan enbart hellsingsånger. De har ersatts av betydligt smetigare visor och Tegnérs mossiga visor trallas åter glatt.
Efter rätt många år började jag ifrågasätta värdet av att anpassa mig till den rådande kulturen och valde en strategi som innefattade polarisering och konfrontation. Det fungerade mycket bättre och jag tror att både jag och mina arbetskamrater levde lyckliga i gemensam respekt för olikheterna.
